Jag känner mig rätt nöjd. Nils har hängt med mig under lå-å-ång lunch som har hunnit bli en fika som blev mellanmål och var extremt duktigt, vi har handlat på IKEA och nu är på väg hem. Jag visste att min favvo stout är på kylning och tacopaj väntar sina 1,5 minut i mikron. Jag är också nöjd att jag vet hur man kan undvika kö på vägen hem bättre än Google Maps kan och skruvar upp en av favoritpoddar. Nils hänger där bak och tränar på nyligen inlärda förmåga – blåsa luft kraftigt ur munnen om och om. Precis när jag svänger mot E4, händer det – han bryter ihop. Han börjar bli lite missnöjd, sen eskaleras detta till en riktigt gråtkalas. Det är 10 minuter till min avfart där jag kan säkert stanna. Jag vet att han inte är hungrig, inte har ont och förmodligen inte har bajsat, snarare lite trött och tiden att åka hem var strategiskt så han kan få in sin sista tupplur för dagen. Men icke, Nils blir mer och mer ledsen.
Jag har egentligen tre val:
- Svänga närmaste avfarten, parkera någonstans och flytta honom fram till passagerarsäten (så klart, krockkudden är av när man gör det).
- Försöka få honom lugna ner sig genom att sjunga, prata med honom och ge honom några leksaker som jag alltid har redo i bilen (snarare sagt kasta de och hoppas att de landar), om det inte funkar, stanna efter min avfart och flytta honom fram.
- Skruva upp en podd och köra hem.
Jag har aldrig ett hjärta för alternativ nummer tre. Däremot jag tycker man ska alltid försöka lugna ner ett barn genom ett att prata med honom och vad jag kallar ”resonera” och sen ta upp honom/krama/trösta med fysisk närhet. Jag sjunger allt jag har, berättar till honom vad vi har gjort under dagen och frågar honom om olika detaljer av dagen (självklart, jag förstår att han inte kan svara, LOL). Jag ser i spegel att han börjar lugna ner sig men fortfarande rätt ledsen. Det köper mig tid att åka till min avfart men där tar det stopp. Jag stannar, lugnar ner honom helt med massor närhet, stänger av krockkudde och flyttar honom fram.
Resten av vägen hem Nille sneglar på mig, jag hjälper honom med speldosa som man behöver dra snöre i varannan minut och han är riktigt nära på att somna (bara nära). Vi kommer hem, Nille tar ett bad, äter och somnar.
Efter det jag sitter och njuter min stout och funderar om jag skulle haft honom framme från början. Där bak sitter han på mest säkert sätt från tekniska aspekten eftersom jag har min Doona+ med ISO-fix basen (och ingen ISO-fix fram). Å andra sida, Doona+ är gjort att kunna användas bara med bälte (dvs fram). Å tredje sida jag tycker att barn bör lära sig kunna vara trygga när föräldrarna är nära men inte i ”deras ansikte” hela tiden.
Efter långt resonemang med sig själv, jag bestämmer mig att ha honom fram på resor som är längre än 20 minuter framöver, framförallt på vägen hem – inte för hans skull men för min egen. Jag vill ha kontroll över att kunna trösta honom innan han kommer till en riktigt ledsen fas och göra det på säkert sätt. Att sluta åka bil själv med honom i längre sträckor är inte alternativ samt som att ta en risk att sitta fast i stillastående kö med gallskrikande Nils bak. Jag känner att jag har lärt mig något idag. Små mammalivet saker men så viktiga. Jag har lärt mig uppskatta de med!
Hur gör ni med era barn och bilåkande?
Andas han? 