Jag går på en mamma-gympass. Idén är att du kommer dit med din bebis, låter bebisen vara och tränar under tiden. Vissa bebisar sover, vissa sitter i en babysitter, vissa hänger på en lekmatta. Ja, vissa bebisar gråter, så måste man trösta de – då gör man sitt bästa med bebisen som en vikt i stället för kettlebell.
Nils brukar leka på matta så jag ger lite olika leksaker till honom i pauser mellan övningar. Och sen händer det! Jag ser att han lyckades nå en napp som ligger rikligt långt från honom och stoppa den i munnen. Jag tror det var länge sen jag var så glad för så pytteliten men så gigantiskt händelsen i mitt liv. En liten människa som kan röra sig från rygg till mage och höja huvudet med armarna i golvet, han gör så avancerat sak. Resten av dagen gick med vardagspussel och tankarna gick ”han hittade napp och stoppade den själv i munnen, vilken grej, såååå glad”.
Sen på kvällen medan han satt i en babysitter och jag lagade middag, ser jag med en ögonvrå att det är något nytt på gång. Då han har lärt sig ta både händerna upp i lyften (samtidigt, förstår ni!), ner till marken och upp i lyften igen som en ballerina. Då känner jag som att man har vunnit på jackpot.
Två timmars senare efter han sover, jag har fått egen tid och tänker hur dagen har varit, jag bokstavligt talat ryser fortfarande av lyckan att min son (!) idag gjorde hela två (!) så roliga saker som att leta och stoppa napp i munnen själv och tagit händerna i luften.
Sen tänker jag en gång till hur livet har förändrats. Jag hör ju själv hur det låter. Så små händelser som belyser en vardag. Fokus som går från att vinna affär värt visst antal MSEK till att den finaste lille människa lär sig att lyfta på händerna. Och jag tycker att detta är underbart.
Bara låta sig glädjas åt detta utan större analys. Eller?
Andas han? 