Det finns mammor och det finns Mammor. I min mammagrupp finns det J. Tvillingsmamma som springer jätteuppförsbackar med dubbelvagn. Som rycker bara på axlarna och säger om sin förslösning ”nämen, det gjorde inte så ont, behövde faktiskt inte epidural”. Som säger ”vi tar rid spåren, det går bra” (där hästarna går i skogen) – med en tusen rot och vägen som går rejält upp och ner i 40 minuter och tycker att det är toppen att putta fram 20 kg framför sig. Jag, under den promenaden, för övrigt, vid ett tillfälle behövde ta upp Nils från vagnen, ge honom till en annan mamma att bära för att vänta mig upp mig i stigen och under tiden föra tomma vagnen upp. J har klarat sig utan dessa krusiduller. Tvillingar fick ligga i vagnen under hela färden.
Jag älskar J. Däremot tycker jag att det kan bli utmanande med att gå bakom henne i denna rid spåren, trots man själv har i princip självgående vagn. Man börjar rabbla ”min son gillar faktiskt bara asfalt-vägar, han sover inte annars”. Eller inombords ”h#%&/te, vad håller jag på mig, Nils kommer åka omkull”.
Sen tar man ett sto-o-o-ort andetag. Tittar omkring – finaste brittsommardagen med 50 skuggor av guld (detta har hänt för en stund sen men jag behövde bearbeta). Tittar på sonen – han trots allt tycker detta äventyr är roligaste promenaden någonsin. Tittar på den tredje mamman som följde med – hon verkar tycka detta är superskoj. Jag börjar skratta. Jag skrattar av friheten ”här går vi tre friska mammor med 4 barn i vagnar som inte är rädda för de ovanliga spår”. Jag skrattar av självkänsla ”jag tycker detta är 10 av 10 jobbigt men jag njuter av detta” (oklart hut men jag gör det från hjärta). Jag skrattar bara av ren komedi. Tydligen, J har lovat mig dag innan att ta mig på en asfalt-vänlig promenad. Jag har inte bestämt mig än om jag kommer lita på J nästa gång vi tar promenad (förmodligen kommer hon vara noggrant ifrågasatt) men i stunden tycker jag att det har varit en befriande och utmanande erfarenhet som belyste min dag och gjorde mig till en mamma som vågar li-i-ite mer (och klarar av mer!).
Det bästa med J är att hon i hjärtat förstår inte riktigt hur unikt hon är. När vi säger ”hejdå”, hon ursäkter sig och säger ”gud, förlåt, hoppas det gick bra för dig, det var inte meningen”. Där tänker jag ”du skojar, det är du som är supermänniskan som banar vägen med dubbelvagn med hakan uppe och humöret på topp. En supermänniska som aldrig tänker ”s%it hur detta går till”. Jag säger det till henne också. Inte det hela men att hon är en supermänniska.
Vilka är supermänniskor runt er?
Andas han? 