Innan jag fick Nils hade jag en idé om hur livet med ett barn ska se ut. Utmanande. Sömnlös. Ständig trött och irriterad. Mycket kärlek däremellan. Samtidigt tänkte jag att man hittar sitt sätt att leva med ett barn som man var van att leva förut – åka på resor ofta, äta ute när man känner för det, träffa kompisar spontant.
6,5 månader inne i mammalivet står jag verkligen för hur jag har tänkt förr, men. Stort men. Enormt.
Jag hänger spontant med kompisar, jag åker på resor med Nils (hej-hej från Gotland!) och gör galna spontana saker (jag har bokat en resa till USA med Nils i januari. Ja, ni har läst rätt, bara jag och Nils). Men det skaver lite. Det praktiska, hur man packar en väska med sig, hur ordnar man Nils dag och ombyte – det funkar, inget problem. Samtidigt hinner jag njuta av det jag gör medan jag inte kan släppa en enda sekund av Nils i mitt sikte? Nja, inte riktigt. Är jag helt slut när jag kommer hem? 100%. Tycker jag att det är värt att köra ändå? Vart ska jag börja…
På ett sätt är jag alltid så nöjd och ödmjuk när Nils ”beter” sig och hänger gladligen med på alla mina äventyr. Å andra sidan, kräver det så mycket från mig att sådana dagar ska flyta på så när jag väl ligger i sängen och tänker hur dagen har varit, kan jag inte riktigt säga ”gud vad roligt det var!”. Det är alltid ”ju, det var trevligt men…”. Jag har inte svar på när detta kommer att släppa. När Nils blir vuxen? 🙂 Det enda jag vet är att jag ska försöka hitta ett sätt att inte nöja mig med den bekväma miljön – hemma-promenad-hemma – och utmana både mig och Nils att göra mer.
Hur gör ni? Är Nils för liten för det aktiva livet utanför hemmet så jag hinner njuta?
Andas han? 