Efter allt lyckorus som jag har fått under första månaderna med Nils kom det en förståelse för hur millimeterrättvisa inte finns mellan pappa och mamma till ett barn. Inte ens kilometerrättvisa.
Vissa som jag har pratat med går direkt på: ”Nämen man ska dela lika med sin partner, prata med honom! Man måste planera! Klart det går att ha det 50/50 rättvist”.
Jag är ledsen men det finns inte. Kanske när man har barn som går i skolan.
Din partner kan inte amma, ditt barn har ibland mamma-perioder när ingen annan funkar. Sen finns också viss touch som mamman har på sitt barn eller uppmärksamhet på den detaljnivå som din partner inte har. Din partner har inte dina hormoner och påkoppling på barnet inbyggt som du har. Din partner kan vara mest underbara omtänksamma människa som inte vill något annat. Sen finns det alltid en gräns som man väljer själv. Visst, din partner kan natta ett gapskrikande barn tills barnet hulk-gråter sig till sömns. Ett barn som, om du som mamma nattar, somnar på noll tid utan ett enda skrik. Är du okej med detta scenario och kan njuta ”egen tid”? Kör då!
Om man ska prata siffror, jag tror att man kan ha 65/35 (mamma/partner) ratio som det bästa under första barnets år. Är det rättvist? Nej. Går det att göra något med detta? Visst. Efter 6,5 månader som mamma, har jag kommit fram till att det inte är millimeterrättvisa som jag söker men snarare någon känsla att jag vet att jag hade tid för mig själv och kan känna mig något annat än bara mamma.
Nedan kommer tips på att hålla det någorlunda rättvist som funkar för min familj. Det är tråkigt att vara projektledare i Familjen AB men om du inte prioriterar sig själv och styr upp det, vem ska göra det då?
- Kom överens med din partner om en stående kväll/dag/halvdag när du får göra precis som du vill. Skrolla Instagram i fred, gå och ta ett glas vin med kompisar, ta ett lå-å-å-ångt bad och låta hela världen vänta på dig. Varje vecka. Tid som är alltid din. Ingen förhandling.
- Hantera din kalender av dina privata engagemang som du skulle ha gjort med jobbmöten men tänk att det är mellan dig och din partner. Manikyr på gång? Skicka bokning till partnern så hen har det i sin kalender med. Glöm inte lägga på transporttiden! Finns inget tråkigare än att behöva ställa in en träff pga att du och din partner inte var överens om den rätta tidpunkten.
- Prata med din partner. Anklaga inte att inget fungerar men berätta hur det är, vad är det som saknas i ditt liv och hur ni kan lösa detta. Hen kan inte läsa dina tankar. Visst, man vill ju att hen kommer och säger ”älskling, här har jag bokat en spa helg för dig, ringt alla dina kompisar och bjudit de, avbokat allt annat för dig och packad din väska, gå nu”. Alltså, det kanske händer i Hollywoodfilmer, I verkligheten, är det du som äger ditt liv. Om du inte kommunicerar dina behov, hur ska världen veta om de?
Hur gör ni med er partner för att det ska kännas mer eller mindre jämställt?
Andas han? 